Försökte ignorera det först, men kände när jag satt ner hur det pulserade i hela foten och min sko blev trängre och trängre. När jag sedan försökte gå så kan jag inte stödja på foten.
Det tog mig 2 timmar att ta mig hem ifrån söder i mitt reumatiker-tempo. När jag tar av mig skon är min fot helt blå och dubbelt så stor. Jag vill gråta av smärta. Imorgon bitti kommer pappa förbi med kryckor så jag kan ta mig till skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar