Det blev sent igår kväll, dennis och jag satt uppe och kollade på "Seven Pounds" med Will Smith i huvudrollen. Sjuukt bra film som garanterat ger en frågeställare.
Jag tog dock ingen tablett så jag vaknade flera gånger av mardrömmar och skyhög puls.
Känner mig inte särskilt utvilad idag.
Strax ska vi iväg till Haninge och köpa en ny hängmatta till Nelson, han behöver det :)
Ska plugga i eftermiddag också, så upphetsande.
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Tisdag/Onsdag
Igår gjorde jag ett tappert försök att gå tillbaks till jobbet. Eftersom jag inte tar studielån så måste jag jobba för att leva, jag kommer nog tacka mig själv en vacker dag.
Jag hade verkligen ställt in mig på att jobba, men allting blir så jobbigt med den långa resan. Igår var jag riktigt nere, gråten satt i halsen hela dagen. Folk tittade på mig väldigt konstigt så jag antar att det syntes. Min hjärna var inte ens med på vilket tåg jag skulle ta, vilket gjorde att jag kom till Sthlm 2 timmar innan jag började, härligt härligt. Spontant ringde jag en gammal kollega från en tandläkarklinik där jag jobbade för ett år sen. Vi bestämde oss för att mötas upp och dra till min gamla arbetsplats. Erik jobbade där också i ungefär två år.
Jag pratade lite med alla gamla kollegor. Erik var omtyckt av alla. Han var så skärpt. Vanligtvis brukar det vara ett jävla liv i lunch/fikarummet att man knappt kan höra vad man tänker. Igår var det helt tyst, alla hade så många frågor som jag inte kunde svara på. Stämningen lättade till slut när en av oss började prata om eriks dåliga skämt.
Jag minns själv en gång när han tog emot en patient (kvinna 60+) som nyfiket tittade på hans tatuering med tyskt ordspråk.
Hon: Talar du svenska?
Han: Ja, lite...
Så jävla typiskt honom. Han älskade att driva med den kulturella mångfalden som förekommer där. På ett sätt var det skönt att träffa alla, men man såg verkligen hur ledsna de är. Alla vill ju komma och ta farväl en sista gång.
Idag ska jag försöka få lite plugg gjort. Egentligen borde man sätta sig på ett fik i närheten så att man tar tag i skiten. Sitter man hemma så blir det bara att man msnar eller glor tv. Jag blir sjukt sömnig av att läsa (intresseklubben). Det blev inte den tatueringen jag hade tänkt btw. Jag kommer göra den så fort det värsta av allt det här har lagt sig.
Min far fick åka hem tidigare från sin kurs i Karlskrona, han ringer och gråter flera gånger om dagen och frågar hur det är med mamma. De har varit gifta i 24 år, och även om erik och jag inte har samma pappa så har min pappa alltid ställt upp för honom. Han har aldrig gjort skillnad på honom och hans två biologiska barn. Han har trots allt funnits i eriks liv i nästan 27 år. Betydligt fler år än mig. Nu slipper mamma vara själv iaf. Ska försöka få över dom hit och äta ikväll, vi får se.
Jag ska också försöka samla mig till att träna ikväll. Min kropp orkar inte så mycket längre, men när man kör så pass hård träning så måste man fokusera. Kan bli bra, kan bli pannkaka.
Jag hade verkligen ställt in mig på att jobba, men allting blir så jobbigt med den långa resan. Igår var jag riktigt nere, gråten satt i halsen hela dagen. Folk tittade på mig väldigt konstigt så jag antar att det syntes. Min hjärna var inte ens med på vilket tåg jag skulle ta, vilket gjorde att jag kom till Sthlm 2 timmar innan jag började, härligt härligt. Spontant ringde jag en gammal kollega från en tandläkarklinik där jag jobbade för ett år sen. Vi bestämde oss för att mötas upp och dra till min gamla arbetsplats. Erik jobbade där också i ungefär två år.
Jag pratade lite med alla gamla kollegor. Erik var omtyckt av alla. Han var så skärpt. Vanligtvis brukar det vara ett jävla liv i lunch/fikarummet att man knappt kan höra vad man tänker. Igår var det helt tyst, alla hade så många frågor som jag inte kunde svara på. Stämningen lättade till slut när en av oss började prata om eriks dåliga skämt.
Jag minns själv en gång när han tog emot en patient (kvinna 60+) som nyfiket tittade på hans tatuering med tyskt ordspråk.
Hon: Talar du svenska?
Han: Ja, lite...
Så jävla typiskt honom. Han älskade att driva med den kulturella mångfalden som förekommer där. På ett sätt var det skönt att träffa alla, men man såg verkligen hur ledsna de är. Alla vill ju komma och ta farväl en sista gång.
Idag ska jag försöka få lite plugg gjort. Egentligen borde man sätta sig på ett fik i närheten så att man tar tag i skiten. Sitter man hemma så blir det bara att man msnar eller glor tv. Jag blir sjukt sömnig av att läsa (intresseklubben). Det blev inte den tatueringen jag hade tänkt btw. Jag kommer göra den så fort det värsta av allt det här har lagt sig.
Min far fick åka hem tidigare från sin kurs i Karlskrona, han ringer och gråter flera gånger om dagen och frågar hur det är med mamma. De har varit gifta i 24 år, och även om erik och jag inte har samma pappa så har min pappa alltid ställt upp för honom. Han har aldrig gjort skillnad på honom och hans två biologiska barn. Han har trots allt funnits i eriks liv i nästan 27 år. Betydligt fler år än mig. Nu slipper mamma vara själv iaf. Ska försöka få över dom hit och äta ikväll, vi får se.
Jag ska också försöka samla mig till att träna ikväll. Min kropp orkar inte så mycket längre, men när man kör så pass hård träning så måste man fokusera. Kan bli bra, kan bli pannkaka.
måndag 26 januari 2009
Måndag
Inatt försökte jag sova utan antidepressiva tabletter, kände mig tillräckligt bra att försöka. Jag lyckades somna framåt 2-3 nångång, vaknade 4 av mardrömmar. Jag vet inte vad det är som hemsöker mitt huvud just nu, men jag vaknade upp alldeles andfådd och gråtandes.
Jag gick upp vid 8 för att äta frukosten, mackorna går ner som bandsågar i magen. Jag hade en klipptid klockan 9. Skönt att fräscha upp håret, klippa lugg och snacka med någon som inte vet vad som har hänt. Yennipher och Jessica betedde sig normalt igår, det uppskattar jag. Vi pratade om gamla resan till Polen i gymnasiet, det var tider det.
Nu är resan till Tyskland avbokad, så synd att lägga ut pengar på någonting som ändå bara blir pannkaka. I eftermiddag ska jag och Yennipher ner till tatueraren och boka tid, det blir det kinesiska tecknet för "storebror" på min vänstra insida/underarm.
Jag gick upp vid 8 för att äta frukosten, mackorna går ner som bandsågar i magen. Jag hade en klipptid klockan 9. Skönt att fräscha upp håret, klippa lugg och snacka med någon som inte vet vad som har hänt. Yennipher och Jessica betedde sig normalt igår, det uppskattar jag. Vi pratade om gamla resan till Polen i gymnasiet, det var tider det.
Nu är resan till Tyskland avbokad, så synd att lägga ut pengar på någonting som ändå bara blir pannkaka. I eftermiddag ska jag och Yennipher ner till tatueraren och boka tid, det blir det kinesiska tecknet för "storebror" på min vänstra insida/underarm.
söndag 25 januari 2009
Söndag
Igår åkte jag och Yennipher till Haninge och vårhandlade lite, det var ju rea överallt och studiebidraget för gymnasieungarna har väl inte klingat in än I guess. Fixade en wonder-woman t-shirt, en oversize tröja med en känguru på och en vårjacka, skinnpajen börjar bli något sliten.
Jag känner mig så konstig: Ena stunden är jag normal och verkar inte sörja alls, andra stunden gråter jag hysteriskt. Oftast när jag är ensam, eller nä de små sakerna som jag kopplar till honom.
I förrgår klarade jag inte av att klä på mig själv, så när dennis slänger fram kläder och beordrar mig att ta på mig dom, ser jag att t-shirten är av märket Abercrombie&Fitch. Erik älskade abercrombie :(
Det känns som att jag kopplar allting till honom. Jag vågar fortfarande inte gå in i mitt flickrum heller. Jag har i princip glömt bort bilden jag såg, men jag vet att jag har sett den och var.
Jag kommer ihåg Eriks tatuering på underarmen "Jeden das Seine" som betyder "every man for himself", kortfattat alla får vad de förtjänar. Jag har länge tänkt tatuera samma ordspråk. Men erik fick inte vad han förtjänade. Han förtjänade inte att aldrig vakna igen.
Jag känner mig så konstig: Ena stunden är jag normal och verkar inte sörja alls, andra stunden gråter jag hysteriskt. Oftast när jag är ensam, eller nä de små sakerna som jag kopplar till honom.
I förrgår klarade jag inte av att klä på mig själv, så när dennis slänger fram kläder och beordrar mig att ta på mig dom, ser jag att t-shirten är av märket Abercrombie&Fitch. Erik älskade abercrombie :(
Det känns som att jag kopplar allting till honom. Jag vågar fortfarande inte gå in i mitt flickrum heller. Jag har i princip glömt bort bilden jag såg, men jag vet att jag har sett den och var.
Jag kommer ihåg Eriks tatuering på underarmen "Jeden das Seine" som betyder "every man for himself", kortfattat alla får vad de förtjänar. Jag har länge tänkt tatuera samma ordspråk. Men erik fick inte vad han förtjänade. Han förtjänade inte att aldrig vakna igen.
lördag 24 januari 2009
fredag 23 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)