Nelson hade troligtvis fått en tumör i huvudet som störde hans balans och gjorde honom blind på ena ögat.. samt nå virus som tagit fäste i hans lungor.
Igår natt låg jag och lyssnade, han kippade efter andan och hade världens panik. Så fort man stoppade ner handen i buren så ville han ut, trots att han var så svag. Jag ville inte låta honom dö ensam och plågsamt i sin bur så jag ringde veterinärkliniken roslagstull som lät mig droppa in när som helst.
Bilfärden in till roslagstull var nog bland det mest plågsamma jag varit med om, han kunde inte andas men höll sig relativt lugn när han fick ligga mot mitt bröst. Jag däremot var ett nervvrak som grät kontinuerligt och hysteriskt hela vägen. Jag skulle kunna ha gjort vad som helst för att hålla honom i frisk i minst ett halvår till.
När vi väl kom fram hade de redan gjort i ordning ett rum åt oss så vi slapp vänta bland de andra. Ett behandlingsrum med dämpad belysning, ett tänt ljus och en liten ullfilt på bordet. Nelson låg på sidan i min famn och kunde knappt andas. Ändå skulle den pedantiske råttkräket börja tvätta sig om nosen och huvudet, vilket han inte orkat gjort de sista dagarna.
Först ut var en sköterska som skulle ge honom lugnande, varpå han blev sur av nålsticket och började gnissla tänder.
Hans kropp gav i princip upp bara efter lugnande, han fick dödsryck och slutade andas.
Han fick dö i min famn, och nu ligger han begravd på Muskö bredvid mina andra rådisar.
Där hans bur brukade stå har jag ställt ett foto på honom och tänt ett ljus.
Du var bland det finaste jag hade
