Jag gick upp vid 8 för att äta frukosten, mackorna går ner som bandsågar i magen. Jag hade en klipptid klockan 9. Skönt att fräscha upp håret, klippa lugg och snacka med någon som inte vet vad som har hänt. Yennipher och Jessica betedde sig normalt igår, det uppskattar jag. Vi pratade om gamla resan till Polen i gymnasiet, det var tider det.
Nu är resan till Tyskland avbokad, så synd att lägga ut pengar på någonting som ändå bara blir pannkaka. I eftermiddag ska jag och Yennipher ner till tatueraren och boka tid, det blir det kinesiska tecknet för "storebror" på min vänstra insida/underarm.
Inte för att låta alltför negativ men det kommer ta lång tid innan det känns "normalt" på heltid eller hur man nu ska säga det.. vissa stunder så känns det nästan som att det inte alls har hänt, man kan skratta och vara glad,skoja och bara vara, medan andra stunder så känns det som att hela kroppen ska sprängas i bitar av sorg...
SvaraRaderaDet är så svårt att säga att man förstår, för trots att jag själv upplevt dödsfall i min närhet, så är det ändå så olika för varenda individ. Men bara så du vet så finns jag alltid här, oavsett om du är ledsen och bara vill gråta en skvätt utan att prata alls, eller om du bara vill typ käka pizza (med extra mkt ost och med ett stort glas mjölk kanske :p),gå runt ringvägen eller sitta hemma och slöa i soffan, det är bara att säga till, jag lovar att försöka så gott jag kan! du behöver inte alls känna dig pressad eller så, ta all den tid du behöver, jag vill bara att du ska veta att jag bryr mig och att jag finns här <3