Tisdag

Igår var en tuff dag.

Vi skulle gå på en "visning" som det så vackert kallas, på bårhuset i solna. I söndags skulle erik ha fyllt 31, så nu skulle jag få se honom en sista gång, nästan 31 år fyllda.

En eloge till den Fonus-anställda som hade gjort i ordning honom. Själva visningsrummet såg mest ut som ett mindre kapell, med undantag för alla kristi-kors som inte fanns. Det var ljus tända och tittade man uppåt såg man en rund glaskupol. Till synes är det väldigt vackert, men när man känner lukten av död människa följt av den extrema kyla man möts av för att inte kroppen ska ruttna onödigt fort, stelnar man liksom till.

Erik låg i kistan som vi hade valt ut förra veckan. Han var nerbäddad med ett tunt vitt täcke iklädd en lång vit skjorta. Han hade händerna på magen och munnen lite öppen. Bettskenan var borta.
Han var något blå och svullen om händerna och örsnibbarna, i övrigt såg han nästan ut som vanligt. Till skillnad från "den kvällen" såg han den här gången avslappnad ut, som om han bara sov. Det gör så ont att se mamma och pappa vara så förstörda, men trots allt finns han inte i den kroppen längre. Tidigare har han varit i USA och finland, nu finns han någon annanstans som inte kan ses på en karta. Jag inbillade mig själv att bröstkorgen rörde på sig och att ögonlocken fladdrade, jag såg fel.

Visningen var allt annat än trevlig, men jag behövde få bort den bilden jag hade av erik sist jag såg honom. Det var flera som gick fram och strök honom över huvudet, jag ville inte. Sist jag träffade honom i livet var när mamma och jag släppte av honom vid tåget när han skulle hem till Finland. Jag kramade om honom och han kramade mig, det vill jag behålla.

Det tåget har gått nu.