Det är lite för mycket för mitt hjärnkontor just nu. Ansökan till högskolan, flytten, R, jobbet och inte minst Erik. Det är så mycket som jag hade velat fråga honom om.
Jag går till gravstenen ibland, men man sitter mest bara ihopsjunken och gråter tyst. Jag vet inte om det hjälper mig eller inte.
Jag saknar dig så jävla mycket Erik. Ville du verkligen det här?

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar